Om att svika sig själv

Här om dagen (minns inte riktigt när för jag menar kom igen vem fan minns senast man duschade) rakade jag mig under armarna.* Detta förvånade mig å det grövsta, eftersom att jag tänkt mig själv som en sådan person som inte bryr sig om diverse hår. Ingen ska ju slicka mig i armhålorna, menar jag, vilket jag även stolt berättade för alla fyllon som ville lyssna på Kattival.

Så, varför rakade jag mig då? Varför började jag plötsligt störa mig på (KLOCKAN ÄR 13:37!!!!) de små liven som sökte sig mot himlen även från de mörkaste av mina delar? Jag har lite dåligt samvete.


Oftast brukar mitt armhår ligga kring ca 0,5-1 cm. Det växer liksom så jävla långsamt efter att det nått 0,5 att det känns lite som att tiden står still, så jag har aldrig riktigt tänkt på det tidigare. Men innan jag nu rakade bort dem hade de uppnått minst 1,5 cm, vilket var väldigt ryckvänligt och alltså dessutom resulterade i ständigt smärtande armhålor. Ett annat fenomen som uppstod var att man liksom kände hårstråna när man gnuggade armen mot sidan (varför man nu skulle göra det. men sånt gjorde jag i alla fall när jag upptäckte att den nya känslan infunnit sig).


Alltså - ständigt smärtande armhålor och hårrasp vid armgnugg = rakning.
Men jag skäms ändå. Jag hade ju liksom velat vara hårig och stolt osv. Varför vet jag inte riktigt, men jag hade ändå velat.



God morgon håret.

















* Benhåret är kvar. Så ni vet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0